Om jag bara hade varit 2 år äldre....
För några dagar sedan såg jag ett ljus i tunnlen när min jobbcoach började prata om PKU-praktik som stod för praktisk kompetensutveckling. Praktik på tre månader som helst skulle leda till en tillsvidare anställning. Jag blev riktigt motiverad och kännde att detta kunne vara en bra grej. Vi pratade även om att om jag ville utföra praktiken på annan ort så kunde de kanske till och med ordna pendlingsbidrag.
Dock varade min motivation inte länge. Idag läste jag in mig på en del saker via arbetsförmedlingen och blev riktigt besviken och ganska kränkt av vad som stod där. Besviken på att jag inte alls kunde få PKU eller pendlingsbidrag eftersom jag inte var fylld 25 och för att jag för att jag skulle få 134 kr om dagen vilket motsvarade 670 kr i veckan och 2680 kr i månaden. Jag vet inte hur jag ska förklara men jag kände mig lite besviken på systemet då jag flyttade hemifrån när jag hade tagit studenten och valde att utbilda mig på högre nivå, jag studerade även utomlands en termin för att vidga min erfarenhet. Men eftersom jag är under 25 så räknas jag till de ungdomar som är mellan 18-24 och det spelar ingen roll vad jag har gjort de senaste 4 åren eller om jag har högre utbildning eller inte.
Jag blir kränkt på så sett att jag inte längre kan ta hand om mig själv. Jag har bott hemifrån i 4 år, tagit hand om mig själv och har lyckats klara mig bra på de studiemedel och studielån som jag har fått. Jag valde även att studera utomlands en termin för att jag skulle utvecklas mer som person. Men nu när jag är arbetssökande har jag ingen möjlighet att klara mig själv utan jag måste flytta hem till mina föräldra för att kunna få allt att gå ihop. Jag hade hoppats på att om jag kunde få en praktik så kan jag kunde göra den på annan ort där min pojkvän bor eller att jag kunde skaffa mig ett eget igen och klara mig själv, men så är inte fallet...
Jag vet inte om ni förstår hur jag känner och hur jag tänker men det är svårt för mig att förklara för alla tankar far runt i huvudet och jag är mäkta besviken och arg över hur systemt fungerar.
Dock varade min motivation inte länge. Idag läste jag in mig på en del saker via arbetsförmedlingen och blev riktigt besviken och ganska kränkt av vad som stod där. Besviken på att jag inte alls kunde få PKU eller pendlingsbidrag eftersom jag inte var fylld 25 och för att jag för att jag skulle få 134 kr om dagen vilket motsvarade 670 kr i veckan och 2680 kr i månaden. Jag vet inte hur jag ska förklara men jag kände mig lite besviken på systemet då jag flyttade hemifrån när jag hade tagit studenten och valde att utbilda mig på högre nivå, jag studerade även utomlands en termin för att vidga min erfarenhet. Men eftersom jag är under 25 så räknas jag till de ungdomar som är mellan 18-24 och det spelar ingen roll vad jag har gjort de senaste 4 åren eller om jag har högre utbildning eller inte.
Jag blir kränkt på så sett att jag inte längre kan ta hand om mig själv. Jag har bott hemifrån i 4 år, tagit hand om mig själv och har lyckats klara mig bra på de studiemedel och studielån som jag har fått. Jag valde även att studera utomlands en termin för att jag skulle utvecklas mer som person. Men nu när jag är arbetssökande har jag ingen möjlighet att klara mig själv utan jag måste flytta hem till mina föräldra för att kunna få allt att gå ihop. Jag hade hoppats på att om jag kunde få en praktik så kan jag kunde göra den på annan ort där min pojkvän bor eller att jag kunde skaffa mig ett eget igen och klara mig själv, men så är inte fallet...
Jag vet inte om ni förstår hur jag känner och hur jag tänker men det är svårt för mig att förklara för alla tankar far runt i huvudet och jag är mäkta besviken och arg över hur systemt fungerar.
